Hans Brask vigdes till biskop i Linköpings stift 1513

Hans Brask, född 1464 i Linköping, död 30 juli 1538 i Cistercienserklostret i Lqd i Poznan, Polen.

Hans Brask, vem var han?

Brask var en renässansmänniska. Verksam vid den tid då det moderna Sverige grundades, kalmarunionen upplöstes och reformationen påverkade kyrka och statsskick. Han var också en maktmänniska, i konflikt med Gustav Vasa, och en kyrkans man som stred för kyrkans självständighet.

Få medeltida personer har efterlämnat ett så rikt källmaterial som Hans Brask. Se listan över otryckta och tryckta källor i Stobaeus: Från biskop Brasks tid, Artos förlag 2010.

Hans Brask föddes 1464. Fadern var borgmästare i Linköping och ligger med sin hustru begravd i Linköpings domkyrka. Sonen gick i skola i Skara, kanske redan då med tanke på en karriär inom kyrkan, och fortsatte sina studier i Greifswald och Rostock, där han studerade skolastisk teologi och aristotelisk filosofi.

Efter studierna i Tyskland började han arbeta i biskop Henrik Tidemansson kansli i Linköping och ombesörjde på dennes uppdrag 1493 i Nürnberg tryckningen av Breviarium Lincopensis.

1498 blir han kanik i domkyrkan i Linköping. Man kan se hans vapen i valvet norr om högaltaret.
Hans Brask var ofta i delo med borgarna i Linköping. Han blir av Lasse Nilsson, dåvarande borgmästaren i Linköping, förmodligen med orätt, anklagad för urkundsförfalskning i samband med utfärdande av ett brev i biskopskansliet.

För att rentvå sig reser han till kurian i Rom 1499 där han senare kommer att bland annat studera romersk och kanonisk rätt — nödvändigt för den som vill komma vidare i den kyrkliga hierarkin. 1500 benämns han in artibus magister in decretis licentiatus, licentiat
i kanonisk rätt.

1501 väljs han till domprost i Linköping, får påvlig stadfästelse av ämbetet, men måste återvända till Rom eftersom affären med Lasse Nilsson ännu inte är avgjord. Biskop electus i Linköping är Hemming Gadh, ett val som dock aldrig bekräftas av påven.

1504 blir Brask doktor i kanonisk rätt och återvänder till Linköping. Hemming Gadh är mer krigare än biskop och Brask blir den som får ansvaret i stiftet.

Tiden är orolig. Brask tar säte i riksrådet. Riksföreståndaren Svante Sture vill tillsammans med Hemming Gadh bjuda motstånd mot Hans, den danske kungen. Ärkebiskop Jakob Ulfsson vill ha en fredlig uppgörelse. Påven bannlyser Svante Sture och Hemming Gadh. Brask balanserar för att inte stöta sig med någon. Hans intresse är kyrkans. 1509 deltar han i fredsförhandlingar med danskarna, men förhandlingarna avbryts.

Svante Sture dör och i och med detta mister Hemming Gadh det stöd han haft. Han avsätts och Hans Brask väljs till biskop. Valet bekräftas av påven och 1513, den 7 augusti, vigs Hans Brask till biskop i Linköping av biskopar i den svenska kyrkoprovinsen.

Den 4 februari 1515 medverkar han vid skrinläggningen av Nicolaus Hermanni i Linköpings domkyrka. Han låter också trycka Hermanniofficiet vid det tryckeri som då fanns i Söderköping.

Under hans tid får Domkyrkan sin första orgel.

Hans Brask var inte älskad av alla. I Vadstena klosters diarium ser man att klosterfolket är oroligt över valet av biskop.

Och hur var det med brasklappen?Bakgrunden var denna: Det var strid om makten mellan kyrkan, representerad av ärkebiskopen Gustav Trolle, och staten, representerad av riksföreståndaren Sten Sture. Ärkebiskopen hade som garanti för kyrkans frihet fått biskopsborgen Stäket “för evärderlig tid” av danske kung Kristian den II och fått rätt att försvara den med militära medel.

Sten Sture och riksrådet lät då avsätta ärkebiskopen, som de menade gick Kristians ärende. Hans Brask satt med i rådet och hans sigill finns bland de andra rådsmedlemmarnas under beslutet. Men troligt är att han reserverade sig (se Stobaeus, sid 249-250). Han var emot avsättningen, vilket han skriver i ett brev till Sten Sture. Brask var som vi vet kunnig i kanonisk rätt och visste att det var juridiskt otänkbart att avsätta en ärkebiskop på detta sätt. Den ende som kunde avsätta en ärkebiskop var påven.

Brask betraktades också allmänt som ärkebiskopens vän och Kristians man och arga linköpingsbor och östgötar belägrade biskopsborgen i Linköping och hans andra gods i stiftet.

Så följde Stockholms blodbad. Alla stormän och biskopar kallades till Stockholm för kröningen av Kristian den II, men kröningsfesten utvecklades till rättegång. Rådet anklagades för att orättmätigt avsatt Sveriges ärkebiskop och hade redan förklarats i bann av påven. Svenskarna överfölls nu av Kristinas knektar och åttio män, vara flera biskopar, halshöggs.

Hans Brask slapp undan. Enligt Olaus Petri som berättat om detta i sin krönika, räddade han sig genom att dra fram “brasklappen” ur sitt sigill. Petri har också myntat de ord som Brask skulle ha yttrat: “Til thenna besegling är jach nödd och twingat”. Krönikan är skriven till stöd för Gustav Vasa och långt efter händelsen.

Brask återvände till Linköping. Han lät straffa de upproriska linköpingsborna och de andra östgötarna med höga böter för att de hade de belägrat hans borg.

Han hade hoppats att Kristian skulle ställa sig på kyrkans sida, men denne hade låtit avrätta biskoparna i Skara och Strängnäs. När Kristian ville befästa sin makt och införa ärftlig tronföljd vände Brask sig till Gustav Vasa och var en av dem som förde fram hans val till kung 6 juni 1523.

Men Gustav Vasa värnade inte kyrkan. 

Han var en hårdför kung som krävde höga skatter. Brask vek sig men när kraven hårdnade kom han i opposition till kungen. Då Olaus Petri blev kungens sekreterare insåg Brask tidigt vart detta kunde leda. Petri hade studerat i Tyskland och hade liksom många andra svenska teologer smittats av reformatoriska tankar. Brask varnade sina kolleger, men många, bland andra ärkedjäknen i Strängnäs, Laurentius Andrae, övergick till den nya läran.

Osäkerheten i den svenska kyrkoprovinsen var stor, Trolle hade flytt, Johannes Magnus, då en kungens man, valdes till ärkebiskop 1523 och påven dröjde med biskopsutnämningar, Gustav Vasa avskaffade delar av den kanoniska rätten och drog in biskoparnas egendomar till kronan, d v s till sig själv. Han drog nytta av Brasks fiender — många var avundsjuka på dennes ekonomiska framgångar.

Snaran började dras åtoch under en visitationsresa till Gotland flydde Hans Brask till Danzig, där Olaus Magni redan befann sig. Brask hoppades på kyrkans återupprättande, på ett allmänkyrkligt koncilium, som inte blev av. Hans Brask tillhör historiens förlorare.

Kyrkan var för Hans Brask klerkernas kyrka. Den var också en gemenskap av alla kristna. För honom var påvens kyrka den enda kristna kyrkan. Brask var styrd av den kanoniska rätten, utnämnd av påven och han värnade om kyrkans frihet. Det var den linjen han konsekvent följde. Det var av betydelse för hela samhället att det firades mässa. Om mässan upphörde att läsas hotade pest, krig och hungersnöd.

Biskop Hans Brask, biskop i Linköpings stift, vem var han?Han var en ivrig visitator över sitt stora stift, som omfattade Östergötland, Öland, Gotland och Småland med undantag av Värend. Biskopen var en herreman, som hävdade kyrkans makt och självständighet. 

På sin borg uppfostrade han ynglingar, bland andra lagmannens i Västergötland, Ture Jonsons, son som var född utom äktenskapet. 
Han ansåg inte att bönder skulle lägga sig i politik — men han ställde sig ofta på deras sida. 

Han menade att lekmän inte skulle ägna sig åt teologi och ogillade att Bibeln översattes till svenska — men han översatte andaktslitteratur till svenska att brukas i hemmen. 

Han gav ut gudstjänstböcker och andaktsböcker. Spred andlig litteratur på svenska till folket. Översatte helgonlegender till svenska för unga män, så att de skulle läsa dessa och inte “ligga vid ölstopet”. Han höll hårt på den internationella kyrkans enhet: “Sverige är ett gammmalt katolskt kristet land”. 

Hans Brask var politiker, godsägare, domare, andlig ledare, patriot, “en god svensk man”.

Han var industriman: Drev koppargruva i Åtvidaberg, saltsjuderi i Rönö, pappersbruk i Tannefors, tryckeriverksamhet i Söderköping och hade planer för en kanal förbi Norsholm. 

Han var hårdför, girig, men inger respekt. Han var beredd att lida.